Bokletare

Behövde lite hjälp med bokval eftersom de åtta böcker jag beställt ifrån ett antikvariet till kvällens bokcirkel inte fanns. "Något fel i beställningen" eftersom det i normala fall inte alls går att beställa varor som inte finns. Jag blev förstås ledsen när jag läste mailet och tom på idéer - vad skulle jag nu välja.

Springer ner till bokaffären i centrum för att fråga om lite tips och idéer och det viktigaste av allt. Att pocketböckerna fanns i antalet åtta.

Den enda personalen som finns i butiken har totalt sett i hela sitt liv läst tre böcker och jag vill börja gråta. Vad gjorde hon där? I min värld hörde bokintresset liksom till om man arbetade med dem, men så var det tydligen inte. Kunde hon ha varit den enda som sökte arbetet? Nej. Nej. Nej. Det KAN det inte ha varit.

Gasen i botten till Täby centrum, jag sjöng ut min klagosång om denne ickebokläsare som arbetade i en bokhandel och inte var till någon hjälp alls. De fortatte min sång, men gjorde historien till ett lyckligt slut. Hela personalstyrkan blev involverade och berättade kort och gott om böcker, utan att egentligen avslöja innehållet (vilket jag tycker är en konst i återberättande!) och tips. Jag älskar tips! Sedan gav jag mig därifrån, något fattigare men med en påse full. Mission Completet och i min att-läsa-hög ligger nu Vinteräpplen av Josefin Sundström. Jag hoppas på det absolut bästa möjliga.

Om Gud

Unnade mig en ny e-bok igår. Jonas Gardell, Om Gud! Det var ett av mina alternativ till bokcirkeln, men jag vet inte vad det är som hindrar mig. Jag älskar ju denna typ av man! En av mina favoriter bland författare.

Tycker för mig själv att det ska bli intressant hur jag ska parera mellan två bra böcker samtidigt. Jag får helt enkelt rätta mig efter vad som är bäst för stunden. Leva i nuet.

Glasfåglarna

Ja, nu var det nästa boks tur. Elsie Johansson gör debut i min värld och det är faktiskt min mamma som tjatar om att jag ska läsa Nancyserien. Jag kallar det lycka, när man av en händelse hittar böcker man både vill ha, tänkt läsa och redan tjuvtittat efter i en riktig bokaffär. Dessutom var priset en dröm för sig. Tre böcker för tio kronor. Jag tog sex. Två av dem var just Glasfåglarna och Mosippan. De två första delarna om Nancy. Bok.nu har lovat att jag ska älska boken och förutspår att jag ger den en femma!

Det tog mig inte långt tid, trots att jag läser både frustrerande och barnsligt långsamt att vara halvägs in i boken. Ett par dagar och jag var där. Jag menar SÅ mycket tid har man inte som småbarnsmamma, helttidsarbetande och heltidsstuderande. Jag vet inte hur jag får ihop någonting.

Tillbaka till boken som är helt fantastisk i sitt språk. Det är så glädjefullt och enkelt, fastän det är
lite olycksamt om huvudkaraktärerna. Flera gånger rycker det till i hela min själ och mitt hjärta. Det är egentligen småannektoder som får mig att vilja

Fågelbovägen 32, II

Sara Kadefors får mig att tvivla på vart kommatecken egentligen ska sitta. Inte för att jag är Grammtikens Drottning, men ändå. Däremot uppskattar jag något enormt de få, korta ord som kan beskriva hela rum eller ge mig en bild av en hel karaktär. Ärliga, råa beskrivningar/tankar ibland som får mig att känna mig illa till mods, full i skratt eller uppriktigt påkommen. De där tankarna som bara tänkts halvvägs för att man någonstans har lärt sig vad som är rätt och fel – så också i huvudet. Gud nåde den som säger de högt! Och så gör Sara K det bara sådär, rätt upp och ner. Så underbart fräckt!

Det är inte bokens fel, men jag kanske är lite mätt på överklassen. Har precis läst ut Clas de Faires bok "Alla lyckliga familjer liknar varandra" och ja, jag kan väl säga att hans titel talar för den här boken också lite grand. Överklassmiljö, även om Fågelbovägen nog inte är i närheten av så mycket pengar som finns i Alla familjer-bokens värld. Men det är detsamma som spelar roll och noteras. Märken på kläder, bilar, villor och resemål. Överklass verkar ge en slags känsla av otillräckligthet. Med pengarna kan man tydligen inte ge sig själv allt, som inre frid till exempel. Fast det har jag inte heller sagt att jag trott.

Överklassen verkar ligga under press med sitt mantra Ensam är stark. De saknar lojala vänner, på riktigt lojala vänner (som för mig är ett av livets glädjeämnen och jag är lyckligast i världen över att ha dem jag har). Jag drabbas om och om igen av tanken; Shit, vad ensamt. Ja, du ser, jag svär nästan! Hemligheter är lika med förbannelser och detsamma gäller vad du verkligen känner! Återigen måste jag skriva ordet - ensamt.

Historien i Fågelbovägen 32 är dock lite annorlunda. Istället för det självgoda jaget i huvudkaraktären som överklassen allt som oftast har, är hon utåt god och oegocentriskt men vet ändå att hon är raka motsatsen. Kan absolut inte låta bli att avspegla mina egna känslor vilka är att jag äcklas av människor som vill vara någonannan. Jag kan förstå önskan i en hemsk misserabel livssituation eller i pinsamheter. Men varför vill man inte vara den man är eller eftersträva att bli den man verkligen är?

Ensamheten drar till sig ångest. Prestationsångest också, självkalrt. Vi är tillbaka i strävan efter att vara någonannan.

Kapitel39, första raden. Stavfel. Jens med liten bokstav. Jag avskyr felstavningar i böcker, varför har de korrekturläsare? Glömde de göra sitt jobb?

Alltid verkar det vara samma visa i överklassen. Välbetalda jobb och barn fungerar inte ihop, snälla säg mig att verkligheten inte fungerar så? Det är alldeles för sorgligt? Som om man skaffar barn för att samhället säger det? En människa är inte tvingad till att göra saker. Hon har egna val och egna önskningar att uppfylla. Eller ångrade de sig på vägen? Efter att bebistiden var slut och behovet av att känna sig behövd över? Jag hoppas verkligen på att jag har fel? Men varför skaffar man sig då allt som oftast två barn? Skulle det bli bättre med ett andra barn? Eller är det en plikt att skaffa det barn man har ett syskon? En plikt man måste leva upp till?

Först trodde jag slutet skulle vara pinsamt dåligt, men nej då. Jag blev glad bara därför.

Slutbetyg? Tre av fem poäng!

Fågelvägen 32

Jag vet att jag kanske både borde ha förstått och provat på det tidigare, jag som är ägare av en smartphone. E-bok. Skyller ändå på det man säger, människan hänger inte med i teknikens under och helt plötsligt kände jag mig lite gammal. Trodde ändå jag var lite haj. Lite med på noterna. Skyller också på att jag trodde e-böckerna var till för läsplattor. Men icke. Telefonen går minst lika bra.

Ifrån bokus laddade jag ner Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Om den har jag bara hört bra. Bok.nu säger att jag bara ska ge den en tvåa. Folk har rekommenderat den åt mig. Skakat på huvudet när de undrar om jag läst den och hört mitt svar. Nej. Nu är jag på gång. Kommit över hälften. Vad jag tycker?

Jag vill veta mer, men jag kan helt klart tänka på annat än bara boken. Känner dock en stor glädje i att alltid ha en bok på telefonen. Jag behöver inte leta efter, trassla ut eller förbanna att jag glömde några hörlurar (kan för tillfället inte koncentrera mig på andra röster i huvudet än min egen). Varje tillfälle jag har, om det så bara är en minut, tar jag och läser en sida i boken. Som ibland blir ett helt kapitel (tar en liten längre kisspause än vanligt - hoppas ingen på jobbet läser det här! Kan ju poängtera att kapitlerna är korta och väldigt lättlästa vilket helt klart talar till bokens fördel).

Bokus låter mig även provläsa några andra heta böcker, så som Spill en damroman! Tur för dem, för den kan vara näst på tur i mitt köp av ebok! Fast det är klart, jag saknar ju den verkliga bokens papperssidor. Där jag snabbt kan kika hur långt det är kvar till nästa kapitel. Eller hur långt det är tills boken är slut. Har en liten för stor fixering vid att läsa ut böcker. Att läsa ut en bok ger samma underbara känsla som att stryka över en rad på checklistan. Dock är boken mer otvungen än att-göra-listorna.