Sara Kadefors får mig att tvivla på vart kommatecken egentligen ska sitta. Inte för att jag är Grammtikens Drottning, men ändå. Däremot uppskattar jag något enormt de få, korta ord som kan beskriva hela rum eller ge mig en bild av en hel karaktär. Ärliga, råa beskrivningar/tankar ibland som får mig att känna mig illa till mods, full i skratt eller uppriktigt påkommen. De där tankarna som bara tänkts halvvägs för att man någonstans har lärt sig vad som är rätt och fel – så också i huvudet. Gud nåde den som säger de högt! Och så gör Sara K det bara sådär, rätt upp och ner. Så underbart fräckt!
Det är inte bokens fel, men jag kanske är lite mätt på överklassen. Har precis läst ut Clas de Faires bok "Alla lyckliga familjer liknar varandra" och ja, jag kan väl säga att hans titel talar för den här boken också lite grand. Överklassmiljö, även om Fågelbovägen nog inte är i närheten av så mycket pengar som finns i Alla familjer-bokens värld. Men det är detsamma som spelar roll och noteras. Märken på kläder, bilar, villor och resemål. Överklass verkar ge en slags känsla av otillräckligthet. Med pengarna kan man tydligen inte ge sig själv allt, som inre frid till exempel. Fast det har jag inte heller sagt att jag trott.
Överklassen verkar ligga under press med sitt mantra Ensam är stark. De saknar lojala vänner, på riktigt lojala vänner (som för mig är ett av livets glädjeämnen och jag är lyckligast i världen över att ha dem jag har). Jag drabbas om och om igen av tanken; Shit, vad ensamt. Ja, du ser, jag svär nästan! Hemligheter är lika med förbannelser och detsamma gäller vad du verkligen känner! Återigen måste jag skriva ordet - ensamt.
Historien i Fågelbovägen 32 är dock lite annorlunda. Istället för det självgoda jaget i huvudkaraktären som överklassen allt som oftast har, är hon utåt god och oegocentriskt men vet ändå att hon är raka motsatsen. Kan absolut inte låta bli att avspegla mina egna känslor vilka är att jag äcklas av människor som vill vara någonannan. Jag kan förstå önskan i en hemsk misserabel livssituation eller i pinsamheter. Men varför vill man inte vara den man är eller eftersträva att bli den man verkligen är?
Ensamheten drar till sig ångest. Prestationsångest också, självkalrt. Vi är tillbaka i strävan efter att vara någonannan.
Kapitel39, första raden. Stavfel. Jens med liten bokstav. Jag avskyr felstavningar i böcker, varför har de korrekturläsare? Glömde de göra sitt jobb?
Alltid verkar det vara samma visa i överklassen. Välbetalda jobb och barn fungerar inte ihop, snälla säg mig att verkligheten inte fungerar så? Det är alldeles för sorgligt? Som om man skaffar barn för att samhället säger det? En människa är inte tvingad till att göra saker. Hon har egna val och egna önskningar att uppfylla. Eller ångrade de sig på vägen? Efter att bebistiden var slut och behovet av att känna sig behövd över? Jag hoppas verkligen på att jag har fel? Men varför skaffar man sig då allt som oftast två barn? Skulle det bli bättre med ett andra barn? Eller är det en plikt att skaffa det barn man har ett syskon? En plikt man måste leva upp till?
Först trodde jag slutet skulle vara pinsamt dåligt, men nej då. Jag blev glad bara därför.
Slutbetyg? Tre av fem poäng!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar