Bokläsandet är en typ av resa

Jag försöker verkligen ta mig igenom "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", Jonas Jonasson. Men detär svårt. Inte för bokens skull. Det är mitt egna fel. Så illa som jag behandlar hörlurarna till mobilen. Förlägger dem. Tar sönder dem. Blir av med dem (småbarn är ett tjuvaktigt folk). Men jag vill ju. Det blir sängen pronto och lyssnarbok. Jag fnissar för mig själv flera gånger om. Men tycker alla krigs- och vapenteorier tillsammans med Allan är hur tråkiga som helst. Uppläsaren? Han är fantastisk. Jag är förälskad i fantastiska uppläsare! Hejar på fler sådana framöver, hejar på att jag BARA snubblar över sådana. Och dessutom har jag en efterlängtad bok som köar på sin tur att bli uppläst för mig. Ben, ute i världen! Tänk att man kan längta lika mycket efter en bok som en resa. Bokläsandet är förstås en egen typ av resa. Men ändå.

Sedan undrar jag, eller jag hoppas snarare, att män vars förnamn är detsamma som efternamnet påplusat med ett -son har lagt till det själva. Eller är det föräldrar med väldigt dålig humor eller med ännu sämre fantasi som döper sitt barn till Jonas Jonasson? Erik Eriksson? Johan Johansson? Fredrik Fredriksson? Anders Andersson? Jag smäller av av tristess och undrar varför jag inte kan få träffa någon med ett sådant namn, så jag får möjligheten att fråga?

Alla talar om Katarina

Tre år sedan var det som jag lyssnade på ljudbok. Det var Doris Lessing som gjorde entré i mitt liv och jag fick "Det femte barnet" uppläst för mig. EN FEMMA! Jag var förtrollad av historien och gravid som jag var kunde jag inte stå ut med denna hjärtskärande, förtvivlande moderskärlek till ett annorlunda barn, i en tid då det varken var accepterat eller allmänt känt.

Sedan dess är det ingenting som har fungerat. Jag vet inte om det är den ofokusering som småbarnsårens ger, böckerna, uppläsaren eller bara mig själv som det varit fel på. Jag somnade jämt eller så hade jag bara inte hört någonting av vad jag fått uppläst för mig.

Boklyssnare runt omkring mig talar alla om Katarina Ewerlöfs otroliga talang för höguppläsning. Hon gör hälften av innehållet och höjs upp till skyarna. Informationen har inte varit något för mig, jag har ändå inte lyssnat på böcker. Dessutom fick jag för mig att hon mest läste Camilla Läckberg, och jag är inte intresserad av dem - då jag inte är något vidare förtjust i deckare över huvud taget.

Men så helt plötsligt en dag, härom dagen faktiskt, fick jag för mig att jag skulle ge det ett försök i alla fall. Jag hade inte ens varit särskilt nyfiken på Louise Boije af Gennäs nya bok Högre än alla himlar. Det var något med ett kompisgäng i överklassen, det tilltalade mig inte alls. Men så vips så kom jag över den som ljudbok och jag började lyssna. Det var först när jag var hälften in i boken kommen som jag tittade upp vem högläsaren var. Katarina Ewerlöf. Och ja, hon var verkligen fantastisk (och oblyg. Jag skulle numera säga att det är en ynnest för en författare om dennes bok blev inläst av en skådespelare!). Och boken lika så.

Louise Boije af Gennäs kan konsten att måla med ord. Det blir så vackert. Enkelt men ändå svårt. Läsaren väljer själv vad hon vill se. Karaktärerna är så beskrivande med alla sina tankar, enklare handlingar och konversationer att jag kände mig i ett med dem. Jag undrade över dem, när de inte fanns med mig. Jag fängslades av deras politikprat (jag som inte är ett dugg intresserad, blev det!), deras godhet som fanns (viljan att göra världen lite bättre, lite vackrare), trots att det var ett överklassfolk. Deras kamratskap är helt fantastisk och tillsammans blir man starkare även om man inte alltid är överens.

För många, många år sedan läste jag "Stjärnor utan svindel" av samme författare och nog gav jag den en trea med ett plus. Jag tycker den var riktigt bra. Så varför var jag inte intresserad av att läsa hennes nya? Kanske var bokomslaget tråkigt? Kanske lät innehållet, som jag snabbt fick presenterat för mig, platt? Kanske för att jag fick för mig att målgruppen var något äldre än mig? Att jag var trött på att läsa om egoistiska överklassen? Jag vet inte. Jag hade fel. Jag har varit förtrollad i tre dagar! Det var vad det tog mig att lyssna. Varenda tillfälle som getts mig har jag proppat öronen fulla med information om detta kompisgäng. Även om boken ibland kunde vara lite förutsägbar, så gjorde det ingenting. För det var så vackert på vägen dit. Upprepningar gjordes på absolut bästa sätt. Det blev en charm, det som Björn Ranelid annars är så känd för (jag tänker framför allt på Kniven i hjärtat).

Så många gånger som boken förklarar i detalj en semester, en konversation, en känsla, en utsikt, en omgivning känns det som att där finns så mycket mer. Som att man själv får sniffa sig till dubbeltydningen. Det gör jag så gärna, när det inte är för svårt. Det gjorde allt så otrolig (återigen) vackert och jag kom konstigt nog att tänka på Den Unge Verthers lidanden. Fast detta hade så mycket mer naturlig lycka och besvarad kärlek, så mycket mer än vad man kan ge varann som man och kvinna, kvinna - kvinna eller man till man.

Jag har läst mig att det finns de som tycker boken känns ytlig, men det förstår jag inte alls. Det tycker jag att den är långt ifrån. Varje karaktärs innersta känslor får vi kika ner i som ett öppet sår. Det är skrämmande ibland, kan här tyckas. Jag tycker om vackra ord i bok och mening. Det får mig att trivas och avundas. Det är som att älska med det svenska språket.

Slutbetyg: 4+