Bokläsandet är en typ av resa

Jag försöker verkligen ta mig igenom "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", Jonas Jonasson. Men detär svårt. Inte för bokens skull. Det är mitt egna fel. Så illa som jag behandlar hörlurarna till mobilen. Förlägger dem. Tar sönder dem. Blir av med dem (småbarn är ett tjuvaktigt folk). Men jag vill ju. Det blir sängen pronto och lyssnarbok. Jag fnissar för mig själv flera gånger om. Men tycker alla krigs- och vapenteorier tillsammans med Allan är hur tråkiga som helst. Uppläsaren? Han är fantastisk. Jag är förälskad i fantastiska uppläsare! Hejar på fler sådana framöver, hejar på att jag BARA snubblar över sådana. Och dessutom har jag en efterlängtad bok som köar på sin tur att bli uppläst för mig. Ben, ute i världen! Tänk att man kan längta lika mycket efter en bok som en resa. Bokläsandet är förstås en egen typ av resa. Men ändå.

Sedan undrar jag, eller jag hoppas snarare, att män vars förnamn är detsamma som efternamnet påplusat med ett -son har lagt till det själva. Eller är det föräldrar med väldigt dålig humor eller med ännu sämre fantasi som döper sitt barn till Jonas Jonasson? Erik Eriksson? Johan Johansson? Fredrik Fredriksson? Anders Andersson? Jag smäller av av tristess och undrar varför jag inte kan få träffa någon med ett sådant namn, så jag får möjligheten att fråga?