Anna och Mats bor inte här längre

Äntligen tog jag mig i kragen och lyssnade på boken "Anna och Mats bor inte här längre". Jag älskar det faktum att författarinnan själv läser sin bok. Även om hon kanske inte är den bästa av uppläsare, det är (med fräcka ord sagt) skit samma.

För tre och ett halv år sedan lyssnade jag höggravid och känslig på "Ur vulkanens mun". Dag som natt. Lika lite som jag ville släppa romanen ville den släppa mig. Under dvalliknande tillstånd (mitt känsloregister var dock klarvaket hela tiden) fick jag för mig att jag var Anna och min sambo var Mats. Bubblande av ilska kunde jag vakna ur dessa vulkandrömmar och vara nära att slå till den man som låg bredvid mig, av misstag förstås då allt bara var fantasi och långt ifrån verklighet. Det blev aldrig några slag ifrån min sida. Däremot delade vi ångesten Anna och jag. Allt hon kände kände jag också tack vare författarinnans helt fantastiska förmåga att kunna sätta ord på känslor och tankar, jag helt saknar förmåga till själv! En fascinerad berättelse, så tragisk och hemsk och fruktansvärd och med all säkerhet mycket mer vanlig än vad man tror (hos alla gifta som skulle leva lyckliga i alla sina dagar). Puh! "Ända in i märgen" - uttrycket som blev min verklighet under denna boklyssnarperiod.

Trots min kärlek till Helena, trots mitt höga poäng till Vulkan, hade jag ändå inga förväntnigar på denna uppföljare till roman. Flera program på både radio och tv, som handlar om just böcker både med och utan Helena själv, har jag halkat över sedan "Anna och Mats" kom ut. Nyfiken? OM jag har varit! Kanske har jag dragit på att ta mig an denna andra bok, endast för nöjes skull att själv försöka lista ut hur det gick. Anna och Mats har blivit levande för mig. Teorier om hur både Anna och Mats provar på det här med gräset på andra sidan, men ändå förstår att de är självfränden och menade för varann, flyttade och blev rika och levande igen? Eller kanske att Anna flydde med barnen, bort ifrån Mats och hans hemska nedvärderande sätt? Kanske blev Anna och äldste sonen så pass osams att de blev två familjeläger, tjejerna mot killarna och hur de mot alla odds blir samtalsdugliga med varann igen... Teorierna tar inte slut där, de finns många, många fler.
Ja, trots allt detta, min egna kärlek, teorier och höga poäng, hade jag inte några som helst förväntningar på den här boken. Jag vågade aldrig lita på Helena Z som var helt medveten om förväntningarna som skulle bli på denna andra bok. Att hon absolut inte ville göra varken sig själv, läsarna eller Anna och Mats besvikna.

Kunde jag lita på henne?

Helena faller inte en enda gång. Faktum är att det känns som en ganska lam, tråkig och långsam period i ett par nyseparerade människors liv med en hel del bitterhet och oförmåga att veta hur man beter sig (bara för att man blivit singel, behöver man inte bli vilddjur) med mera, lyckas hon med hjälp av sin fantastiska finkänslighet för ord och känslor hålla mig till historien hela tiden. Varenda lilla sekund jag hade över, proppade jag hörlurarna i öronen och lyssnade. Dag som natt. Arbete, fritid och gymmet. Jag sprang som allra bäst till den här boken. Med hjärtat extra hårt klapprande för hur dessa människoöden kände sig. Hur det gick för dem. Kanske handlar det om att denna typ av roman är precis vad som passar mig. Det behöver inte vara en lycklig historia, med ett lycklig slut så länge jag får hänga med, på precis allt när det gäller karaktärernas känslor, synvinklar och förklaringar. Det känns i efterhand som en väldans tur att Anna och Mats är fiktiva personer, annars hade de nu stått helt avklädda och nakna inför oss alla andra, som får läsa av de både innan och utvändningt (bokstavligt talat). Skärskådning på allra bästa sätt.

Poäng: 4,5 av 5 poäng.

Ett bra bokår

Jag funderar på om jag ska köra ett helt nytt tema för detta bokåret. ENDAST rekommenderade böcker! Ett "bra" bokår. Och se vad det leder till. Ensamstående småbarnsförälder med heltidsarbete och samtidigt försöka att i ögonvrån bejaka mitt egna välbefinnande kan ofta gå ut över bokintresset. Det tar sådan tid, med mitt långsamma läsande. Det är redan mars, och jag har läst två böcker. Det är egentligen en skam. Eftersom jag älskar historier!

Med den här bloggen var tanken att det skulle driva och puscha mig frammåt i just läsandet. Dessutom har jag gått med i den mest fantastiska comunityn som finns för booklovers. Booked! In och kika. Det gäller att hänga på låset, för är du en av de första 25-50, som tackar ja till en ännu icke utkommen bok så ligger den hemma hos dig, inbunden som en liten present ett par dagar senare. Det finns egentligen bara två (inte så jobbiga) måsten. Läs. Och Tyck.
Just nu Ligger Boken ÖN hemma hos mig och väntar på att jag snabbt ska läsa igenom den fram tills den 17 mars.

Hungerspelen.

Månadens bokcirkelbok, den första ungdomsboken som vi läser och jag önskar att jag hade läst ut den fortare. Det var minsann en pina att behöva lägga den ifrån sig och jobba hela helgen. Långa arbetsdagar gjorde mig trött. Även om jag ville, innerligt, kunde jag inte hålla mina två små vackert blåa öppna hela vägen ut. Ett par rader och jag snarkade högt och ljudligt i min säng (precis som pappan på biografen idag! Haha! Så kul tyckte han Alvin och gänget 3 var). Läser man en bok med denna typ av spänning får man en inblick i hur det är att vara autistisk. Jag kunde inte riktigt ansluta till verkligheten helt och hållet, utan levde vidare i min egna Hungerspelsvärld parallellt med nuet. Så här i efterhand ganska surealistiskt, men just då - fanns inget annat alternativ. En bok att rekommendera alla. Den är läsvärd. Och jag ska i samma sekund som jag skriver punkt här och publicerar inlägget titta in på trailen för filmen, med samma titel.

Läs, gott folk. Läs!
Betyg: 4,5 av 5.