Äntligen tog jag mig i kragen och lyssnade på boken "Anna och Mats bor inte här längre". Jag älskar det faktum att författarinnan själv läser sin bok. Även om hon kanske inte är den bästa av uppläsare, det är (med fräcka ord sagt) skit samma.
För tre och ett halv år sedan lyssnade jag höggravid och känslig på "Ur vulkanens mun". Dag som natt. Lika lite som jag ville släppa romanen ville den släppa mig. Under dvalliknande tillstånd (mitt känsloregister var dock klarvaket hela tiden) fick jag för mig att jag var Anna och min sambo var Mats. Bubblande av ilska kunde jag vakna ur dessa vulkandrömmar och vara nära att slå till den man som låg bredvid mig, av misstag förstås då allt bara var fantasi och långt ifrån verklighet. Det blev aldrig några slag ifrån min sida. Däremot delade vi ångesten Anna och jag. Allt hon kände kände jag också tack vare författarinnans helt fantastiska förmåga att kunna sätta ord på känslor och tankar, jag helt saknar förmåga till själv! En fascinerad berättelse, så tragisk och hemsk och fruktansvärd och med all säkerhet mycket mer vanlig än vad man tror (hos alla gifta som skulle leva lyckliga i alla sina dagar). Puh! "Ända in i märgen" - uttrycket som blev min verklighet under denna boklyssnarperiod.
Trots min kärlek till Helena, trots mitt höga poäng till Vulkan, hade jag ändå inga förväntnigar på denna uppföljare till roman. Flera program på både radio och tv, som handlar om just böcker både med och utan Helena själv, har jag halkat över sedan "Anna och Mats" kom ut. Nyfiken? OM jag har varit! Kanske har jag dragit på att ta mig an denna andra bok, endast för nöjes skull att själv försöka lista ut hur det gick. Anna och Mats har blivit levande för mig. Teorier om hur både Anna och Mats provar på det här med gräset på andra sidan, men ändå förstår att de är självfränden och menade för varann, flyttade och blev rika och levande igen? Eller kanske att Anna flydde med barnen, bort ifrån Mats och hans hemska nedvärderande sätt? Kanske blev Anna och äldste sonen så pass osams att de blev två familjeläger, tjejerna mot killarna och hur de mot alla odds blir samtalsdugliga med varann igen... Teorierna tar inte slut där, de finns många, många fler.
Ja, trots allt detta, min egna kärlek, teorier och höga poäng, hade jag inte några som helst förväntningar på den här boken. Jag vågade aldrig lita på Helena Z som var helt medveten om förväntningarna som skulle bli på denna andra bok. Att hon absolut inte ville göra varken sig själv, läsarna eller Anna och Mats besvikna.
Kunde jag lita på henne?
Helena faller inte en enda gång. Faktum är att det känns som en ganska lam, tråkig och långsam period i ett par nyseparerade människors liv med en hel del bitterhet och oförmåga att veta hur man beter sig (bara för att man blivit singel, behöver man inte bli vilddjur) med mera, lyckas hon med hjälp av sin fantastiska finkänslighet för ord och känslor hålla mig till historien hela tiden. Varenda lilla sekund jag hade över, proppade jag hörlurarna i öronen och lyssnade. Dag som natt. Arbete, fritid och gymmet. Jag sprang som allra bäst till den här boken. Med hjärtat extra hårt klapprande för hur dessa människoöden kände sig. Hur det gick för dem. Kanske handlar det om att denna typ av roman är precis vad som passar mig. Det behöver inte vara en lycklig historia, med ett lycklig slut så länge jag får hänga med, på precis allt när det gäller karaktärernas känslor, synvinklar och förklaringar. Det känns i efterhand som en väldans tur att Anna och Mats är fiktiva personer, annars hade de nu stått helt avklädda och nakna inför oss alla andra, som får läsa av de både innan och utvändningt (bokstavligt talat). Skärskådning på allra bästa sätt.
Poäng: 4,5 av 5 poäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar