Anna och Mats bor inte här längre

Äntligen tog jag mig i kragen och lyssnade på boken "Anna och Mats bor inte här längre". Jag älskar det faktum att författarinnan själv läser sin bok. Även om hon kanske inte är den bästa av uppläsare, det är (med fräcka ord sagt) skit samma.

För tre och ett halv år sedan lyssnade jag höggravid och känslig på "Ur vulkanens mun". Dag som natt. Lika lite som jag ville släppa romanen ville den släppa mig. Under dvalliknande tillstånd (mitt känsloregister var dock klarvaket hela tiden) fick jag för mig att jag var Anna och min sambo var Mats. Bubblande av ilska kunde jag vakna ur dessa vulkandrömmar och vara nära att slå till den man som låg bredvid mig, av misstag förstås då allt bara var fantasi och långt ifrån verklighet. Det blev aldrig några slag ifrån min sida. Däremot delade vi ångesten Anna och jag. Allt hon kände kände jag också tack vare författarinnans helt fantastiska förmåga att kunna sätta ord på känslor och tankar, jag helt saknar förmåga till själv! En fascinerad berättelse, så tragisk och hemsk och fruktansvärd och med all säkerhet mycket mer vanlig än vad man tror (hos alla gifta som skulle leva lyckliga i alla sina dagar). Puh! "Ända in i märgen" - uttrycket som blev min verklighet under denna boklyssnarperiod.

Trots min kärlek till Helena, trots mitt höga poäng till Vulkan, hade jag ändå inga förväntnigar på denna uppföljare till roman. Flera program på både radio och tv, som handlar om just böcker både med och utan Helena själv, har jag halkat över sedan "Anna och Mats" kom ut. Nyfiken? OM jag har varit! Kanske har jag dragit på att ta mig an denna andra bok, endast för nöjes skull att själv försöka lista ut hur det gick. Anna och Mats har blivit levande för mig. Teorier om hur både Anna och Mats provar på det här med gräset på andra sidan, men ändå förstår att de är självfränden och menade för varann, flyttade och blev rika och levande igen? Eller kanske att Anna flydde med barnen, bort ifrån Mats och hans hemska nedvärderande sätt? Kanske blev Anna och äldste sonen så pass osams att de blev två familjeläger, tjejerna mot killarna och hur de mot alla odds blir samtalsdugliga med varann igen... Teorierna tar inte slut där, de finns många, många fler.
Ja, trots allt detta, min egna kärlek, teorier och höga poäng, hade jag inte några som helst förväntningar på den här boken. Jag vågade aldrig lita på Helena Z som var helt medveten om förväntningarna som skulle bli på denna andra bok. Att hon absolut inte ville göra varken sig själv, läsarna eller Anna och Mats besvikna.

Kunde jag lita på henne?

Helena faller inte en enda gång. Faktum är att det känns som en ganska lam, tråkig och långsam period i ett par nyseparerade människors liv med en hel del bitterhet och oförmåga att veta hur man beter sig (bara för att man blivit singel, behöver man inte bli vilddjur) med mera, lyckas hon med hjälp av sin fantastiska finkänslighet för ord och känslor hålla mig till historien hela tiden. Varenda lilla sekund jag hade över, proppade jag hörlurarna i öronen och lyssnade. Dag som natt. Arbete, fritid och gymmet. Jag sprang som allra bäst till den här boken. Med hjärtat extra hårt klapprande för hur dessa människoöden kände sig. Hur det gick för dem. Kanske handlar det om att denna typ av roman är precis vad som passar mig. Det behöver inte vara en lycklig historia, med ett lycklig slut så länge jag får hänga med, på precis allt när det gäller karaktärernas känslor, synvinklar och förklaringar. Det känns i efterhand som en väldans tur att Anna och Mats är fiktiva personer, annars hade de nu stått helt avklädda och nakna inför oss alla andra, som får läsa av de både innan och utvändningt (bokstavligt talat). Skärskådning på allra bästa sätt.

Poäng: 4,5 av 5 poäng.

Ett bra bokår

Jag funderar på om jag ska köra ett helt nytt tema för detta bokåret. ENDAST rekommenderade böcker! Ett "bra" bokår. Och se vad det leder till. Ensamstående småbarnsförälder med heltidsarbete och samtidigt försöka att i ögonvrån bejaka mitt egna välbefinnande kan ofta gå ut över bokintresset. Det tar sådan tid, med mitt långsamma läsande. Det är redan mars, och jag har läst två böcker. Det är egentligen en skam. Eftersom jag älskar historier!

Med den här bloggen var tanken att det skulle driva och puscha mig frammåt i just läsandet. Dessutom har jag gått med i den mest fantastiska comunityn som finns för booklovers. Booked! In och kika. Det gäller att hänga på låset, för är du en av de första 25-50, som tackar ja till en ännu icke utkommen bok så ligger den hemma hos dig, inbunden som en liten present ett par dagar senare. Det finns egentligen bara två (inte så jobbiga) måsten. Läs. Och Tyck.
Just nu Ligger Boken ÖN hemma hos mig och väntar på att jag snabbt ska läsa igenom den fram tills den 17 mars.

Hungerspelen.

Månadens bokcirkelbok, den första ungdomsboken som vi läser och jag önskar att jag hade läst ut den fortare. Det var minsann en pina att behöva lägga den ifrån sig och jobba hela helgen. Långa arbetsdagar gjorde mig trött. Även om jag ville, innerligt, kunde jag inte hålla mina två små vackert blåa öppna hela vägen ut. Ett par rader och jag snarkade högt och ljudligt i min säng (precis som pappan på biografen idag! Haha! Så kul tyckte han Alvin och gänget 3 var). Läser man en bok med denna typ av spänning får man en inblick i hur det är att vara autistisk. Jag kunde inte riktigt ansluta till verkligheten helt och hållet, utan levde vidare i min egna Hungerspelsvärld parallellt med nuet. Så här i efterhand ganska surealistiskt, men just då - fanns inget annat alternativ. En bok att rekommendera alla. Den är läsvärd. Och jag ska i samma sekund som jag skriver punkt här och publicerar inlägget titta in på trailen för filmen, med samma titel.

Läs, gott folk. Läs!
Betyg: 4,5 av 5.

Sockerbomben

För första gången sedan grundskolan läser jag ut en bok på en dag. MINDRE ÄN 24 TIMMAR! Det spelar ingen roll att den inte är av det skönlitterära slaget, trots allt är det en bok på närmare 300 fullproppade textsidor. Aldrig har jag haft ett intresse för kost, träning, råd och rön eller dylika kategorier. Varför skulle jag ha haft det? Däremot fascineras jag av alla de människor som helt disciplinerat följer matscheman och dieter och förlorar tiotals kilo i vikt (till och med mer). Jag tycker de är modiga och jag beundrar deras starka karaktär och disciplin! Jag saknar allt som har med det att göra.

Jag vill varken gå upp eller gå ner i vikt, däremot vill jag leva hälsosamt. Jag vill att min kropp ska vara ren ifrån slam och fri ifrån beroenden av alla slag. Och varför ska man äta bara för att det finns? Det är mer mitt problem än själva sockerberoendet. Återigen, en hälsosam livstil är vad jag önskar mig och en av mina önskningar för nästa år. Det innebär inte att jag ska gå på dieter eller börja träna den 1 januari - utan det hela ska handla om medvetenhet. För jag har ingen aning om någonting. Jag bara gör det jag alltid har gjort och använt vad jag har trott - mitt sunda förnuft, som med handen på hjärtat inte var det mest förnuftigaste här i världen. Detta var mitt första steg till en mer medveten närvaro och en första hälsning till min kropp, i all välmening inför den som faktiskt bär mig. Det kommer att läsas mera, i fler kategorier för att inte insnöas och för att få en bred kunskap inom området.


Betyg: 3.5

Språket var lättläst, som tur var eftersom jag kanske inte har koll på alla de miljoner olika sockerämnesnman som finns. Tyckte det innehöll mycket upprepningar ("JA! Jag har fattat det där nu!") men det kan också vara för den sakens skull att man inte behöver läsa allt ifrån början till slut. Hoppa i kapitel och läsa det man är intresserad av att veta, lära och dylikt. Kanske? Roliga referenser och egna-upplevelser för den berörda (som alla var sockerberoende på olika sätt. Som banan, jag hade ingen aning om att en banan är rena sockerkällan).

Tänk, jag fick boken i min hand och en dag senare kan jag tillåta mig själv att ha en åsikt i sockerdebatten. Det känns nästan lite roligt. Även om jag är långt ifrån så pass kunnig attjag ens ska delta i någon debtt.

Bokläsandet är en typ av resa

Jag försöker verkligen ta mig igenom "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", Jonas Jonasson. Men detär svårt. Inte för bokens skull. Det är mitt egna fel. Så illa som jag behandlar hörlurarna till mobilen. Förlägger dem. Tar sönder dem. Blir av med dem (småbarn är ett tjuvaktigt folk). Men jag vill ju. Det blir sängen pronto och lyssnarbok. Jag fnissar för mig själv flera gånger om. Men tycker alla krigs- och vapenteorier tillsammans med Allan är hur tråkiga som helst. Uppläsaren? Han är fantastisk. Jag är förälskad i fantastiska uppläsare! Hejar på fler sådana framöver, hejar på att jag BARA snubblar över sådana. Och dessutom har jag en efterlängtad bok som köar på sin tur att bli uppläst för mig. Ben, ute i världen! Tänk att man kan längta lika mycket efter en bok som en resa. Bokläsandet är förstås en egen typ av resa. Men ändå.

Sedan undrar jag, eller jag hoppas snarare, att män vars förnamn är detsamma som efternamnet påplusat med ett -son har lagt till det själva. Eller är det föräldrar med väldigt dålig humor eller med ännu sämre fantasi som döper sitt barn till Jonas Jonasson? Erik Eriksson? Johan Johansson? Fredrik Fredriksson? Anders Andersson? Jag smäller av av tristess och undrar varför jag inte kan få träffa någon med ett sådant namn, så jag får möjligheten att fråga?

Alla talar om Katarina

Tre år sedan var det som jag lyssnade på ljudbok. Det var Doris Lessing som gjorde entré i mitt liv och jag fick "Det femte barnet" uppläst för mig. EN FEMMA! Jag var förtrollad av historien och gravid som jag var kunde jag inte stå ut med denna hjärtskärande, förtvivlande moderskärlek till ett annorlunda barn, i en tid då det varken var accepterat eller allmänt känt.

Sedan dess är det ingenting som har fungerat. Jag vet inte om det är den ofokusering som småbarnsårens ger, böckerna, uppläsaren eller bara mig själv som det varit fel på. Jag somnade jämt eller så hade jag bara inte hört någonting av vad jag fått uppläst för mig.

Boklyssnare runt omkring mig talar alla om Katarina Ewerlöfs otroliga talang för höguppläsning. Hon gör hälften av innehållet och höjs upp till skyarna. Informationen har inte varit något för mig, jag har ändå inte lyssnat på böcker. Dessutom fick jag för mig att hon mest läste Camilla Läckberg, och jag är inte intresserad av dem - då jag inte är något vidare förtjust i deckare över huvud taget.

Men så helt plötsligt en dag, härom dagen faktiskt, fick jag för mig att jag skulle ge det ett försök i alla fall. Jag hade inte ens varit särskilt nyfiken på Louise Boije af Gennäs nya bok Högre än alla himlar. Det var något med ett kompisgäng i överklassen, det tilltalade mig inte alls. Men så vips så kom jag över den som ljudbok och jag började lyssna. Det var först när jag var hälften in i boken kommen som jag tittade upp vem högläsaren var. Katarina Ewerlöf. Och ja, hon var verkligen fantastisk (och oblyg. Jag skulle numera säga att det är en ynnest för en författare om dennes bok blev inläst av en skådespelare!). Och boken lika så.

Louise Boije af Gennäs kan konsten att måla med ord. Det blir så vackert. Enkelt men ändå svårt. Läsaren väljer själv vad hon vill se. Karaktärerna är så beskrivande med alla sina tankar, enklare handlingar och konversationer att jag kände mig i ett med dem. Jag undrade över dem, när de inte fanns med mig. Jag fängslades av deras politikprat (jag som inte är ett dugg intresserad, blev det!), deras godhet som fanns (viljan att göra världen lite bättre, lite vackrare), trots att det var ett överklassfolk. Deras kamratskap är helt fantastisk och tillsammans blir man starkare även om man inte alltid är överens.

För många, många år sedan läste jag "Stjärnor utan svindel" av samme författare och nog gav jag den en trea med ett plus. Jag tycker den var riktigt bra. Så varför var jag inte intresserad av att läsa hennes nya? Kanske var bokomslaget tråkigt? Kanske lät innehållet, som jag snabbt fick presenterat för mig, platt? Kanske för att jag fick för mig att målgruppen var något äldre än mig? Att jag var trött på att läsa om egoistiska överklassen? Jag vet inte. Jag hade fel. Jag har varit förtrollad i tre dagar! Det var vad det tog mig att lyssna. Varenda tillfälle som getts mig har jag proppat öronen fulla med information om detta kompisgäng. Även om boken ibland kunde vara lite förutsägbar, så gjorde det ingenting. För det var så vackert på vägen dit. Upprepningar gjordes på absolut bästa sätt. Det blev en charm, det som Björn Ranelid annars är så känd för (jag tänker framför allt på Kniven i hjärtat).

Så många gånger som boken förklarar i detalj en semester, en konversation, en känsla, en utsikt, en omgivning känns det som att där finns så mycket mer. Som att man själv får sniffa sig till dubbeltydningen. Det gör jag så gärna, när det inte är för svårt. Det gjorde allt så otrolig (återigen) vackert och jag kom konstigt nog att tänka på Den Unge Verthers lidanden. Fast detta hade så mycket mer naturlig lycka och besvarad kärlek, så mycket mer än vad man kan ge varann som man och kvinna, kvinna - kvinna eller man till man.

Jag har läst mig att det finns de som tycker boken känns ytlig, men det förstår jag inte alls. Det tycker jag att den är långt ifrån. Varje karaktärs innersta känslor får vi kika ner i som ett öppet sår. Det är skrämmande ibland, kan här tyckas. Jag tycker om vackra ord i bok och mening. Det får mig att trivas och avundas. Det är som att älska med det svenska språket.

Slutbetyg: 4+

Bokletare

Behövde lite hjälp med bokval eftersom de åtta böcker jag beställt ifrån ett antikvariet till kvällens bokcirkel inte fanns. "Något fel i beställningen" eftersom det i normala fall inte alls går att beställa varor som inte finns. Jag blev förstås ledsen när jag läste mailet och tom på idéer - vad skulle jag nu välja.

Springer ner till bokaffären i centrum för att fråga om lite tips och idéer och det viktigaste av allt. Att pocketböckerna fanns i antalet åtta.

Den enda personalen som finns i butiken har totalt sett i hela sitt liv läst tre böcker och jag vill börja gråta. Vad gjorde hon där? I min värld hörde bokintresset liksom till om man arbetade med dem, men så var det tydligen inte. Kunde hon ha varit den enda som sökte arbetet? Nej. Nej. Nej. Det KAN det inte ha varit.

Gasen i botten till Täby centrum, jag sjöng ut min klagosång om denne ickebokläsare som arbetade i en bokhandel och inte var till någon hjälp alls. De fortatte min sång, men gjorde historien till ett lyckligt slut. Hela personalstyrkan blev involverade och berättade kort och gott om böcker, utan att egentligen avslöja innehållet (vilket jag tycker är en konst i återberättande!) och tips. Jag älskar tips! Sedan gav jag mig därifrån, något fattigare men med en påse full. Mission Completet och i min att-läsa-hög ligger nu Vinteräpplen av Josefin Sundström. Jag hoppas på det absolut bästa möjliga.

Om Gud

Unnade mig en ny e-bok igår. Jonas Gardell, Om Gud! Det var ett av mina alternativ till bokcirkeln, men jag vet inte vad det är som hindrar mig. Jag älskar ju denna typ av man! En av mina favoriter bland författare.

Tycker för mig själv att det ska bli intressant hur jag ska parera mellan två bra böcker samtidigt. Jag får helt enkelt rätta mig efter vad som är bäst för stunden. Leva i nuet.