Sockerbomben

För första gången sedan grundskolan läser jag ut en bok på en dag. MINDRE ÄN 24 TIMMAR! Det spelar ingen roll att den inte är av det skönlitterära slaget, trots allt är det en bok på närmare 300 fullproppade textsidor. Aldrig har jag haft ett intresse för kost, träning, råd och rön eller dylika kategorier. Varför skulle jag ha haft det? Däremot fascineras jag av alla de människor som helt disciplinerat följer matscheman och dieter och förlorar tiotals kilo i vikt (till och med mer). Jag tycker de är modiga och jag beundrar deras starka karaktär och disciplin! Jag saknar allt som har med det att göra.

Jag vill varken gå upp eller gå ner i vikt, däremot vill jag leva hälsosamt. Jag vill att min kropp ska vara ren ifrån slam och fri ifrån beroenden av alla slag. Och varför ska man äta bara för att det finns? Det är mer mitt problem än själva sockerberoendet. Återigen, en hälsosam livstil är vad jag önskar mig och en av mina önskningar för nästa år. Det innebär inte att jag ska gå på dieter eller börja träna den 1 januari - utan det hela ska handla om medvetenhet. För jag har ingen aning om någonting. Jag bara gör det jag alltid har gjort och använt vad jag har trott - mitt sunda förnuft, som med handen på hjärtat inte var det mest förnuftigaste här i världen. Detta var mitt första steg till en mer medveten närvaro och en första hälsning till min kropp, i all välmening inför den som faktiskt bär mig. Det kommer att läsas mera, i fler kategorier för att inte insnöas och för att få en bred kunskap inom området.


Betyg: 3.5

Språket var lättläst, som tur var eftersom jag kanske inte har koll på alla de miljoner olika sockerämnesnman som finns. Tyckte det innehöll mycket upprepningar ("JA! Jag har fattat det där nu!") men det kan också vara för den sakens skull att man inte behöver läsa allt ifrån början till slut. Hoppa i kapitel och läsa det man är intresserad av att veta, lära och dylikt. Kanske? Roliga referenser och egna-upplevelser för den berörda (som alla var sockerberoende på olika sätt. Som banan, jag hade ingen aning om att en banan är rena sockerkällan).

Tänk, jag fick boken i min hand och en dag senare kan jag tillåta mig själv att ha en åsikt i sockerdebatten. Det känns nästan lite roligt. Även om jag är långt ifrån så pass kunnig attjag ens ska delta i någon debtt.

Bokläsandet är en typ av resa

Jag försöker verkligen ta mig igenom "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", Jonas Jonasson. Men detär svårt. Inte för bokens skull. Det är mitt egna fel. Så illa som jag behandlar hörlurarna till mobilen. Förlägger dem. Tar sönder dem. Blir av med dem (småbarn är ett tjuvaktigt folk). Men jag vill ju. Det blir sängen pronto och lyssnarbok. Jag fnissar för mig själv flera gånger om. Men tycker alla krigs- och vapenteorier tillsammans med Allan är hur tråkiga som helst. Uppläsaren? Han är fantastisk. Jag är förälskad i fantastiska uppläsare! Hejar på fler sådana framöver, hejar på att jag BARA snubblar över sådana. Och dessutom har jag en efterlängtad bok som köar på sin tur att bli uppläst för mig. Ben, ute i världen! Tänk att man kan längta lika mycket efter en bok som en resa. Bokläsandet är förstås en egen typ av resa. Men ändå.

Sedan undrar jag, eller jag hoppas snarare, att män vars förnamn är detsamma som efternamnet påplusat med ett -son har lagt till det själva. Eller är det föräldrar med väldigt dålig humor eller med ännu sämre fantasi som döper sitt barn till Jonas Jonasson? Erik Eriksson? Johan Johansson? Fredrik Fredriksson? Anders Andersson? Jag smäller av av tristess och undrar varför jag inte kan få träffa någon med ett sådant namn, så jag får möjligheten att fråga?

Alla talar om Katarina

Tre år sedan var det som jag lyssnade på ljudbok. Det var Doris Lessing som gjorde entré i mitt liv och jag fick "Det femte barnet" uppläst för mig. EN FEMMA! Jag var förtrollad av historien och gravid som jag var kunde jag inte stå ut med denna hjärtskärande, förtvivlande moderskärlek till ett annorlunda barn, i en tid då det varken var accepterat eller allmänt känt.

Sedan dess är det ingenting som har fungerat. Jag vet inte om det är den ofokusering som småbarnsårens ger, böckerna, uppläsaren eller bara mig själv som det varit fel på. Jag somnade jämt eller så hade jag bara inte hört någonting av vad jag fått uppläst för mig.

Boklyssnare runt omkring mig talar alla om Katarina Ewerlöfs otroliga talang för höguppläsning. Hon gör hälften av innehållet och höjs upp till skyarna. Informationen har inte varit något för mig, jag har ändå inte lyssnat på böcker. Dessutom fick jag för mig att hon mest läste Camilla Läckberg, och jag är inte intresserad av dem - då jag inte är något vidare förtjust i deckare över huvud taget.

Men så helt plötsligt en dag, härom dagen faktiskt, fick jag för mig att jag skulle ge det ett försök i alla fall. Jag hade inte ens varit särskilt nyfiken på Louise Boije af Gennäs nya bok Högre än alla himlar. Det var något med ett kompisgäng i överklassen, det tilltalade mig inte alls. Men så vips så kom jag över den som ljudbok och jag började lyssna. Det var först när jag var hälften in i boken kommen som jag tittade upp vem högläsaren var. Katarina Ewerlöf. Och ja, hon var verkligen fantastisk (och oblyg. Jag skulle numera säga att det är en ynnest för en författare om dennes bok blev inläst av en skådespelare!). Och boken lika så.

Louise Boije af Gennäs kan konsten att måla med ord. Det blir så vackert. Enkelt men ändå svårt. Läsaren väljer själv vad hon vill se. Karaktärerna är så beskrivande med alla sina tankar, enklare handlingar och konversationer att jag kände mig i ett med dem. Jag undrade över dem, när de inte fanns med mig. Jag fängslades av deras politikprat (jag som inte är ett dugg intresserad, blev det!), deras godhet som fanns (viljan att göra världen lite bättre, lite vackrare), trots att det var ett överklassfolk. Deras kamratskap är helt fantastisk och tillsammans blir man starkare även om man inte alltid är överens.

För många, många år sedan läste jag "Stjärnor utan svindel" av samme författare och nog gav jag den en trea med ett plus. Jag tycker den var riktigt bra. Så varför var jag inte intresserad av att läsa hennes nya? Kanske var bokomslaget tråkigt? Kanske lät innehållet, som jag snabbt fick presenterat för mig, platt? Kanske för att jag fick för mig att målgruppen var något äldre än mig? Att jag var trött på att läsa om egoistiska överklassen? Jag vet inte. Jag hade fel. Jag har varit förtrollad i tre dagar! Det var vad det tog mig att lyssna. Varenda tillfälle som getts mig har jag proppat öronen fulla med information om detta kompisgäng. Även om boken ibland kunde vara lite förutsägbar, så gjorde det ingenting. För det var så vackert på vägen dit. Upprepningar gjordes på absolut bästa sätt. Det blev en charm, det som Björn Ranelid annars är så känd för (jag tänker framför allt på Kniven i hjärtat).

Så många gånger som boken förklarar i detalj en semester, en konversation, en känsla, en utsikt, en omgivning känns det som att där finns så mycket mer. Som att man själv får sniffa sig till dubbeltydningen. Det gör jag så gärna, när det inte är för svårt. Det gjorde allt så otrolig (återigen) vackert och jag kom konstigt nog att tänka på Den Unge Verthers lidanden. Fast detta hade så mycket mer naturlig lycka och besvarad kärlek, så mycket mer än vad man kan ge varann som man och kvinna, kvinna - kvinna eller man till man.

Jag har läst mig att det finns de som tycker boken känns ytlig, men det förstår jag inte alls. Det tycker jag att den är långt ifrån. Varje karaktärs innersta känslor får vi kika ner i som ett öppet sår. Det är skrämmande ibland, kan här tyckas. Jag tycker om vackra ord i bok och mening. Det får mig att trivas och avundas. Det är som att älska med det svenska språket.

Slutbetyg: 4+

Bokletare

Behövde lite hjälp med bokval eftersom de åtta böcker jag beställt ifrån ett antikvariet till kvällens bokcirkel inte fanns. "Något fel i beställningen" eftersom det i normala fall inte alls går att beställa varor som inte finns. Jag blev förstås ledsen när jag läste mailet och tom på idéer - vad skulle jag nu välja.

Springer ner till bokaffären i centrum för att fråga om lite tips och idéer och det viktigaste av allt. Att pocketböckerna fanns i antalet åtta.

Den enda personalen som finns i butiken har totalt sett i hela sitt liv läst tre böcker och jag vill börja gråta. Vad gjorde hon där? I min värld hörde bokintresset liksom till om man arbetade med dem, men så var det tydligen inte. Kunde hon ha varit den enda som sökte arbetet? Nej. Nej. Nej. Det KAN det inte ha varit.

Gasen i botten till Täby centrum, jag sjöng ut min klagosång om denne ickebokläsare som arbetade i en bokhandel och inte var till någon hjälp alls. De fortatte min sång, men gjorde historien till ett lyckligt slut. Hela personalstyrkan blev involverade och berättade kort och gott om böcker, utan att egentligen avslöja innehållet (vilket jag tycker är en konst i återberättande!) och tips. Jag älskar tips! Sedan gav jag mig därifrån, något fattigare men med en påse full. Mission Completet och i min att-läsa-hög ligger nu Vinteräpplen av Josefin Sundström. Jag hoppas på det absolut bästa möjliga.

Om Gud

Unnade mig en ny e-bok igår. Jonas Gardell, Om Gud! Det var ett av mina alternativ till bokcirkeln, men jag vet inte vad det är som hindrar mig. Jag älskar ju denna typ av man! En av mina favoriter bland författare.

Tycker för mig själv att det ska bli intressant hur jag ska parera mellan två bra böcker samtidigt. Jag får helt enkelt rätta mig efter vad som är bäst för stunden. Leva i nuet.

Glasfåglarna

Ja, nu var det nästa boks tur. Elsie Johansson gör debut i min värld och det är faktiskt min mamma som tjatar om att jag ska läsa Nancyserien. Jag kallar det lycka, när man av en händelse hittar böcker man både vill ha, tänkt läsa och redan tjuvtittat efter i en riktig bokaffär. Dessutom var priset en dröm för sig. Tre böcker för tio kronor. Jag tog sex. Två av dem var just Glasfåglarna och Mosippan. De två första delarna om Nancy. Bok.nu har lovat att jag ska älska boken och förutspår att jag ger den en femma!

Det tog mig inte långt tid, trots att jag läser både frustrerande och barnsligt långsamt att vara halvägs in i boken. Ett par dagar och jag var där. Jag menar SÅ mycket tid har man inte som småbarnsmamma, helttidsarbetande och heltidsstuderande. Jag vet inte hur jag får ihop någonting.

Tillbaka till boken som är helt fantastisk i sitt språk. Det är så glädjefullt och enkelt, fastän det är
lite olycksamt om huvudkaraktärerna. Flera gånger rycker det till i hela min själ och mitt hjärta. Det är egentligen småannektoder som får mig att vilja

Fågelbovägen 32, II

Sara Kadefors får mig att tvivla på vart kommatecken egentligen ska sitta. Inte för att jag är Grammtikens Drottning, men ändå. Däremot uppskattar jag något enormt de få, korta ord som kan beskriva hela rum eller ge mig en bild av en hel karaktär. Ärliga, råa beskrivningar/tankar ibland som får mig att känna mig illa till mods, full i skratt eller uppriktigt påkommen. De där tankarna som bara tänkts halvvägs för att man någonstans har lärt sig vad som är rätt och fel – så också i huvudet. Gud nåde den som säger de högt! Och så gör Sara K det bara sådär, rätt upp och ner. Så underbart fräckt!

Det är inte bokens fel, men jag kanske är lite mätt på överklassen. Har precis läst ut Clas de Faires bok "Alla lyckliga familjer liknar varandra" och ja, jag kan väl säga att hans titel talar för den här boken också lite grand. Överklassmiljö, även om Fågelbovägen nog inte är i närheten av så mycket pengar som finns i Alla familjer-bokens värld. Men det är detsamma som spelar roll och noteras. Märken på kläder, bilar, villor och resemål. Överklass verkar ge en slags känsla av otillräckligthet. Med pengarna kan man tydligen inte ge sig själv allt, som inre frid till exempel. Fast det har jag inte heller sagt att jag trott.

Överklassen verkar ligga under press med sitt mantra Ensam är stark. De saknar lojala vänner, på riktigt lojala vänner (som för mig är ett av livets glädjeämnen och jag är lyckligast i världen över att ha dem jag har). Jag drabbas om och om igen av tanken; Shit, vad ensamt. Ja, du ser, jag svär nästan! Hemligheter är lika med förbannelser och detsamma gäller vad du verkligen känner! Återigen måste jag skriva ordet - ensamt.

Historien i Fågelbovägen 32 är dock lite annorlunda. Istället för det självgoda jaget i huvudkaraktären som överklassen allt som oftast har, är hon utåt god och oegocentriskt men vet ändå att hon är raka motsatsen. Kan absolut inte låta bli att avspegla mina egna känslor vilka är att jag äcklas av människor som vill vara någonannan. Jag kan förstå önskan i en hemsk misserabel livssituation eller i pinsamheter. Men varför vill man inte vara den man är eller eftersträva att bli den man verkligen är?

Ensamheten drar till sig ångest. Prestationsångest också, självkalrt. Vi är tillbaka i strävan efter att vara någonannan.

Kapitel39, första raden. Stavfel. Jens med liten bokstav. Jag avskyr felstavningar i böcker, varför har de korrekturläsare? Glömde de göra sitt jobb?

Alltid verkar det vara samma visa i överklassen. Välbetalda jobb och barn fungerar inte ihop, snälla säg mig att verkligheten inte fungerar så? Det är alldeles för sorgligt? Som om man skaffar barn för att samhället säger det? En människa är inte tvingad till att göra saker. Hon har egna val och egna önskningar att uppfylla. Eller ångrade de sig på vägen? Efter att bebistiden var slut och behovet av att känna sig behövd över? Jag hoppas verkligen på att jag har fel? Men varför skaffar man sig då allt som oftast två barn? Skulle det bli bättre med ett andra barn? Eller är det en plikt att skaffa det barn man har ett syskon? En plikt man måste leva upp till?

Först trodde jag slutet skulle vara pinsamt dåligt, men nej då. Jag blev glad bara därför.

Slutbetyg? Tre av fem poäng!

Fågelvägen 32

Jag vet att jag kanske både borde ha förstått och provat på det tidigare, jag som är ägare av en smartphone. E-bok. Skyller ändå på det man säger, människan hänger inte med i teknikens under och helt plötsligt kände jag mig lite gammal. Trodde ändå jag var lite haj. Lite med på noterna. Skyller också på att jag trodde e-böckerna var till för läsplattor. Men icke. Telefonen går minst lika bra.

Ifrån bokus laddade jag ner Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors. Om den har jag bara hört bra. Bok.nu säger att jag bara ska ge den en tvåa. Folk har rekommenderat den åt mig. Skakat på huvudet när de undrar om jag läst den och hört mitt svar. Nej. Nu är jag på gång. Kommit över hälften. Vad jag tycker?

Jag vill veta mer, men jag kan helt klart tänka på annat än bara boken. Känner dock en stor glädje i att alltid ha en bok på telefonen. Jag behöver inte leta efter, trassla ut eller förbanna att jag glömde några hörlurar (kan för tillfället inte koncentrera mig på andra röster i huvudet än min egen). Varje tillfälle jag har, om det så bara är en minut, tar jag och läser en sida i boken. Som ibland blir ett helt kapitel (tar en liten längre kisspause än vanligt - hoppas ingen på jobbet läser det här! Kan ju poängtera att kapitlerna är korta och väldigt lättlästa vilket helt klart talar till bokens fördel).

Bokus låter mig även provläsa några andra heta böcker, så som Spill en damroman! Tur för dem, för den kan vara näst på tur i mitt köp av ebok! Fast det är klart, jag saknar ju den verkliga bokens papperssidor. Där jag snabbt kan kika hur långt det är kvar till nästa kapitel. Eller hur långt det är tills boken är slut. Har en liten för stor fixering vid att läsa ut böcker. Att läsa ut en bok ger samma underbara känsla som att stryka över en rad på checklistan. Dock är boken mer otvungen än att-göra-listorna.